SVART INOMBORDS
Fan. Idag är det en sådan svart dag. Yr, svimmfärdig, helt utpumpad på energi. Jag ser bara svart och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag vill rusa från min kropp, radera alla hemska tankar och känslor och rensa papperskorgen. Allt är inte sunshines and rainbows och jag vet att vägen tillbaka går upp och ner, ena dagen känner man sig nästan frisk och endast en timme, dag eller vecka senare kan det vända till det motsatta. Solen går i moln. Och nu i skuggan känns det hopplöst, jag vill inte och jag orkar inte. Jag kan inte och det går inte.
 
Jag har slängt bort mobilen, rullat ner gardinen, stängt min dörr och lagt täcket över mig. Ljuset gör för ont. Dagsljuset liksom hugger i kroppen och gör att mitt huvud inte kan slappna av. Jag blir stressad, men jag vet inte av vad. Jag har ju inga krav. Men jag känner en stress i kroppen av grannarna som skottar utanför, ljudet av bildörrar som stängs och bara av min egna anding blir jag irriterad. 
 
Just nu sitter jag och försöker se vad jag skriver, men mina ögon är fyllda av kännslor som svämmar över och droppar på tangentbordet. Jag får lägga ner nu, krypa under täcket igen. Vi hörs när denna dalen vändt till en topp. Det kan vara ikväll, i morgon eller om några dagar. Ta hand om er! Cuz I will. 
DET POSITIVA MED SKITEN
Eftersom depression, ångest och utmattning är otroligt mörka och deppiga ämnen blir jag tokig av all negativitet då jag är van vid att den "vanliga Ella" är en väääldigt positiv och glad person. Så, jag tänker gå igenom det positiva med utbrändheten som jag nu går igenom. 
 
* Först och främst kommer jag lära mig så otroligt mycket av dessa jobbiga år. Jag kommer lära känna mig själv på ett annat sätt och lära mig hur mycket jag faktiskt orkar. Lära mig sätta gränser så jag kan hinna njuta av livet.
* Förhoppningsvis kommer jag bota den skadliga delen av min prestationsångest och vara nöjd med mig själv även om jag inte norpar förstaplatsen varje gång. Men vinnarskallen kommer fan vara kvar, för den ger mig fantastiska resultat!
* Lära mig att ge mig själv beröm och vara självständig, vilket jag alltid varit dock men mer självständig i att inte behöva bekräftelse som ett bra betyg eller så för att känna mig värdig att ens få leva. 
* Jag har en ständig rastlöshet som nog alltid kommer vara jobbig, men jag tror att jag får perspektiv och kanske inte blir liiiiika rastlös av att exempelvis se en film eller sitta still.
* Uppskatta de små stunderna i livet mer.
* Via mina medier förhindra andra från att hamna där jag är nu. Det är guld värt att vissa av er faktiskt skrivit att vissa av mina texter gjort att ni slutat på ett giftigt jobb eller dratt ner på tempot. GULD!!
* Att jag får spendera mer tid med min familj och min älskade bästavänn! 
Bilder från pinterest. 
ÄR DET JAG KÄNNER NORMALT?
Jag har det senaste gått runt med en tanke om att det jag känner inte är normalt. Överallt läser jag om huruvida folk som är utbrända klarar av att träna, tvingas ta hand om sina barn och helt enkelt gör saker. Saker som jag känner att jag absolut inte klarar. Alls. Inbillar jag mig bara att jag inte kan? Och det ordet jag inte får använda, men inte kan undvika att undra om... Har jag blivit lat helt enkelt? Tankarna snurrar, håll bara käften. 
 
Svaret är nej och ja. Nej, jag har inte blivit lat. Ja, det jag känner är föööör normalt. Det är ingen som är i början av sin resa till att bli frisk från utmattningssyndrom, depression och panikångest som klarar av att träna och göra saker. Diagnosen säger kort och gott att kroppen slutar fungera. Vilket är exakt så jag känner. Men hur kan jag fortfarande känna att det inte är normalt? Det står ju svart på vitt att det är exakt så det är. Jag känner mig fortfarande fett omständig som behöver säga ifrån om någon vill att jag ska göra något jag inte klarar. 
 
Min terapeut förklarade för mig att orden stressad, trött, ånger, panik och deppig avänds varje dag överallt. Om någon missar sin buss kan denne säga "jag missade bussen jag blev så sjukt stressad". Eller om någon fick några timmars mindre sömn kan de uttrycka sig i att de är svin trötta och inte orkar tänka. Någon annan kanske känner ångest över sitt gymnasieval, eller får panik över att mobilen är långsam. Alla dessa ord betyder något helt annat i min värld, och på så sätt uppfattar jag mig själv som onormal. Eftersom dessa ord är så extrema i mitt och i för många andra individers fall. Hon nämnde även att ALLA hon pratat med som har samma sjukdom som jag känner exakt som jag. Det är ingen som klarar av saker så länge kroppen är avstängd, och det tar inte bara ett halvår om man har svår diagnotisering. JAG ÄR FULLT NORMAL. 
 
Så om du känner som jag, så ska du veta att du inte är ensam. Även om man känner sig fett ensam trots att man har hundra människor runt sig, det hjälper inte, man känner sig ensam ändå. 
Bilder från pinterest.