Godmorgon.

Jag vaknade av regnet som smattrade på rutan. Och då trivdes jag bland mina täcken och kuddar. Jag kunde ligga där hela dagen, obrydd, tänkte jag. Men nope. Efter en halvtimme började ångesten växa och det känndes som att sängen var en förbjuden plats och att jag var en lat jävel som ens accepterade att jag behöver vila. Allt jag tänkt på idag är att jag behöver träna. Ut och gå, till gymmet, sit-ups på mattan framför TV:n, VAD SOM HELST. Men har jag orkat göra det? Nej. Har jag försökt? Ja. Jag känner typ en skyldighet att gå och träna nu när öroninflammationen äntligen är borta, som om jag glömt av att jag faktiskt är sjuk på andra sätt också. Jag får försöka koppla bort alla krav och hur fan man kan vara stressad över att inte göra någonting förstår jag inte. 

 

Jaja, det är inte världens undergång direkt och jag ska faktiskt vara glad över att jag inte har inflammationen kvar. Inte stressad över att den är borta? Låter ju helt skummt när man säger det så, haha. Men det som snurrar inne i mitt lilla huvud är fan knasigt ibland också. Rätt komplicerad! Nu har jag precis surplat i mig en god köttfärssoppa som jag slängde ihop på 5 minuter och sätt regndropparna falla ner mot vattnet.