Från en blöt andra långgata, med Ramlar i lurarna, under ett paraply, står jag och skriver kvällens inlägg. Skorna och bootcutjeansen är dyngsura, men paraplyet har lyckats skydda mitt snustorra hår och överkropp. Vill inte påstå att alkoholhalten i blodet är hög, men vill inte påstå att den är låg heller. Min spårvagn kommer och jag kliver på. 11an mot Saltholmen. Jag hinner inte äns sätta mig innan ett gäng killar busvisslar och ropar något i stil med "din rumpa hade man inte bangat ikväll". Jag vänder mig om och ger gänget en blick som dödar vem som helst. Alla flinar och jag känner mig som världens minsta människa. Dom tar mig fan inte på allvar. Jag kommer på att det inte är mitt fel att dom är dumma i huvudet och jag svarar snabbt "okej men jag hade bangat din". Jag har nu sänkt volymen på min mobil och medan jag sätter mig lite längre fram och hör hur dom  skrattar och hånar sin kompis. "Haha du kan inte bli dissad av en tjej". Jag är så jävla förminskad just nu. 

 

Jag är inte rädd. Jag är bara så jävla förbannad. Jag tänker #MeToo. Me fucking too. Och alla anda tjejer också. Det är min hållplats och jag går av. Jag tänker på idioterna som gått av några hållplatser tidigare, och undrar hur många mer kvinnor som kommer få höra deras äckliga kommentarer kväll. Men något avbryter min tanke. Och nu är jag faktiskt lite rädd på rikigt. En vit bil med rutorna nere med ca 3 killar tutar och ropar något jag inte hinner uppfatta. Men jag ser hur dom vinkar att jag ska komma dit. Jag lyssnar inte, jag vänder mig om och går. Men bilen kör ikapp mig och tillslut är de bara en meter ifrån mig. Jag tar ut lurarna och säger "men vad vill ni?". Killarna svarar "Vad tror du vi vill?" "Har du sätt ditt utseende liksom". Allt jag vill är att kaxa emot, stå på mig och ifrågasätta deras beteende. Men jag vet att om dom vill attackera mig eller nått har dom stort övertag, tre mot en liksom. Så jag vänder mig om och går där ifrån. Bilen följer efter mig några meter till och sedan vänder. 

 

Önskar att detta bara var något som hände ibland och att man som kvinna i 19 års åldern kunde referera till denna händelsen som något ytterst ovanligt, men varje kvinna kan tyvärr skriva på att detta är för jävla vanligt. Så vanligt att jag INTE kommer lägga mig i sängen i natt och tänka på vilken underlig upplevelse jag vart med om ikväll. Nej detta händer fan hela tiden. Och helt ärligt var det inte detta jag skulle skriva om när jag började på inlägget i regnet vid Järntorget. För om jag hade fått bestämma hade jag velat snacka om något roligare, men det är sällan man får bestämma vad som sker när man är påväg hem från en bar. Detta är verkligheten.