Mitt största fan och min hårdaste kritiker, är jag. Det spelar ingen roll om det handlar om ett fysiskt betyg på ett papper eller ord från en coach, jag kräver ett kvitto på att jag är bäst. Det är inte så att jag bryr mig om någon enstaka individ inte tycker jag är duktig, det är inte där det skaver. Det är bara jag, bara min hjärna som säger att ett B som betyg är sämst och att komma på andra plats är jordens undergång. Det är hos mig problemet ligger. En sjuklig prestationsångest som i 18 år gav jävligt goda resultat. Jag menar, jag var ju van att vinna. Jag var van att vara bäst. Få fina betyg, diplom för årets spelare i basketen, månadens anställd på jobbet och ständiga positiva kommentarer från exempelvis idrottslärare. 

 

Men eftersom jag är en människa och ingen robbot, slutade dessa goda resultat att komma tillslut. Det var inte lika enkelt. Men det gick. Det ända jag behövde offra var några timmars sömn och extra mycket slit, äsch det klarar jag! Nope, not really. Ella du är ingen robbot. Skuldkännslor i mängder. Massor av ångest. "Jo jag ska klara allt jag klarat innan, trotts min kropp skriker nej". Allt där imellan är en stor soppa som skulle ta mig hela natten och gå in på. 

 

Jag har vart så sinnes taskig mot mig själv. Jag har inte unnat mig och min kropp att vara nöjd med det jag presterat. Det ska alltid vara lite mer och lite bättre, vilket är svin bra, men inte på exakt allt jag tar mig ann. En stor gryta av missnöje där min hjärna tog emot ett "du är bra" som något negativt. "Du är bäst", ska det vara. Även nu när jag faktiskt svart på vitt är sjuk kan min hjärna ofta bestämma och tvinga mig göra grejer som jag faktiskt inte orkar. Men jag vågar inte erkänna för mig själv att jag inte orkar, därmed mer skuldkännslor och ångest. En stor röra helt enkelt. Fattar om ni är förvirrade. Jag är fett förvirrad...

 

...så jag ska göra det enkelt. Här kommer en lista på saker jag måste tänka på och som förhoppningsvis ska hjälpa min hjärna att inte vilja ha ihjäl mig, hehe. 

1. Våga säga nej till folk.
2. Om jag inte vill gå och ta den fikan, gör inte det då. Våga säga nej till mig själv.
3. Sätta gränser om jag har för mycket planer på schemat.
4. Lyssna på vad just jag känner. (Vilket är så jävla svårt för vet knappt hur jag känner då hjärnan försöker lura min kropp). 
5. Ta emot det positiva folk säger till mig, och inte lyssna på dom som tror att jag är lat.
6. ...Med andra ord inte bry mig om hur folk ser på mig gällande sjukdomen. 
7. Acceptera att detta kommer ta tid. Och våga att missa saker, min tid kommer. 
8. Lyssna på när närstående vill hjälpa till och inte få skulldkännslor, om exempelvis mamma eller pappa försöker lyfta tunga bördor för mig. Typ intala mig själv att dom orkar lyfta just nu, och det gör inte jag.