ETT BREV TILL EN UNG FLICKA

Fina unga flicka. Hur ska jag förklara så att du förstår? Finns det mer ord att säga till dig? Eftersom påståenden om att du gör för mycket, stressar för mycket och lägger för tung vikt på dina axlar inte räcker till. Du fortsätter ändå. Dina nära och kära förklarar att fööör många timmar på gymmet, med huvudet nere i skolboken och extra på jobbet i värsta fall kan leda till att din kropp lägger av. Du lyssnar inte. ”Det händer inte mig.”

Att vara ung tjej är tufft. Inte nog med skönhetsidealen och den ständiga känslan av förminskning, man ska även vara duktig. En duktig flicka. En superwoman. Man skryter om hur mycket timmar man lagt ner på plugg, jobb, träning och hur lite man har sovit. Det är en växande trend bland unga kvinnor att stressa. Hör du hur sjukt det låter? Du lyssnar inte. För att utan ett A på pappret, resultat av träningen eller ett extra jobb på CV:t är vi inget att ha, lata. Förr i tiden kämpade vi kvinnor för att ens få jobba, nu kämpar unga tjejer för att göra arbetet bra, få respekt och en klapp på axeln. Du, fina unga flicka, ser att samhället inte kommer ge dig det gratis. Du måste bli omänsklig. Du måste kunna göra allt och lite till. Du tar en titt omkring dig. Dina vänner pratar ständigt om hur mycket de hinner med varje dag, du ser på TV:n hur din förebild trippar runt i New York med en latte i handen och springer vidare till dagens tredje möte efter ett snabbt yogapass inklämt på lunchen. Du hör hur folk berömmer deras hektiska schema och beundrar deras kapacitet. ”Jag förstår inte hur du klarar det! Vad duktig du är!” 

Härmed skapas ett stressideal. Ett skevt jävla ideal där ett fullspäckat schema uppfattas som något prestigefyllt. Medan folk som väljer att återhämta sig anses vara lata. Det är det värsta ord du vet, lat usch, tänker du. Nu ska man inte bara ha ett jobb, inte bara läsa ett program. Allt ska blandas och hända samtidigt.  

Du börjar tappa kraft. Vad händer nu? Allt som du innan klarade av är inte längre möjligt. Ditt hjärta slår hårdare och du börjar känna dig stressad. Något är fel. Men i huvudet finns bara en sak, ”jag måste fortsätta ändå, jag hinner inte vila”. Du, unga flicka lever nu i någon slags förnekelse. Du känner dig så jävla kass som varken orkar träna lika hårt eller plugga lika mycket, så du lägger i ytterligare en växel. Du har ju klarat det i flera år? Vad händer nu, har jag blivit lat? Du hatar ordet lat. Kroppen skriker på hjälp, men efter du gråtit i några minuter tar ångesten över och du öppnar boken igen. Du har ju tappat några värdefulla minuters pluggtid. Stressen ökar, ångesten växer, hjärtat slår snabbare. Snart ser du knappt texten i boken. Men det spelar ingen roll, texten ska in i hjärnan ändå. Hur länge den unga flickan än stannar uppe på natten spelar ingen roll, sömnen existerar inte i hennes prioritering. ”Jag kan sova sen. Jag kan vila sen”. 

Ja, du kommer få vila sen du unga flicka. Du kommer behöva vila i flera år. Inte för att du vill, utan för att du måste. Och Ella, fina unga flicka, den skit du fastnat i nu är bara ditt fel. Du borde vetat bättre. 

Så, ni som läser detta, snälla förstå. Ingen kommer tacka er när er kropp slutat fungera. Ingen förväntar sig att ni ska klara allt. Det är bara väldigt nonchalant och osmart att ens tro på att man kan höja sitt tempo trots att kroppen skriker NEJ!!! Det är lätt att säga till sig själv ”du borde vetat bättre”. Men, förhoppningsvis har ni inte kraschat än. Väggen kanske är några meter bort från er, från en kompis eller från era framtida barn. Tillsammans kan vi ändra på detta skeva ideal som håller på att växa fram hos unga kvinnor genom att tillåta oss själva att vila och dela upp energin eftersom den ska räcka hela livet. Det kommer sprida sig om kompisgrupper inte slutar att hetsa varandra och lägga ribban högre och högre. Jag vet att det är orättvist att killar lättare kan rycka på axlarna och klara sig ändå. Vi förväntas vara duktiga och därför blir samhället besvikna på oss när vi inte är det. Men VI är samhället, lika mycket som alla andra är samhället. Så tillsammans ska VI fucking chilla lite okej? Det är inte coolt att vara utbränd, tro mig. Man tappar vänner, förlorar allt bra som träning ger med sig, tappar hår, får utslag, får uppsvälld mage, trötta ögon av alla tårar och så mycket mer. Låter det ballt? Nope. Så snälla fina ni, ta hand om er! Och skriv till mig om ni behöver hjälp, eller så god stöttning som jag kan ge rakt från mitt hjärta. (ellaforssling@gmail.com) Vi måste finnas där för varandra! För ingen vinner på att vi fortsätter i denna takten och bränner ut Sveriges mest ambitiösa personer. Ändra din livsstil NU!!

Bilder från Pinterest. 

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress