Jag har det senaste gått runt med en tanke om att det jag känner inte är normalt. Överallt läser jag om huruvida folk som är utbrända klarar av att träna, tvingas ta hand om sina barn och helt enkelt gör saker. Saker som jag känner att jag absolut inte klarar. Alls. Inbillar jag mig bara att jag inte kan? Och det ordet jag inte får använda, men inte kan undvika att undra om... Har jag blivit lat helt enkelt? Tankarna snurrar, håll bara käften. 

 

Svaret är nej och ja. Nej, jag har inte blivit lat. Ja, det jag känner är föööör normalt. Det är ingen som är i början av sin resa till att bli frisk från utmattningssyndrom, depression och panikångest som klarar av att träna och göra saker. Diagnosen säger kort och gott att kroppen slutar fungera. Vilket är exakt så jag känner. Men hur kan jag fortfarande känna att det inte är normalt? Det står ju svart på vitt att det är exakt så det är. Jag känner mig fortfarande fett omständig som behöver säga ifrån om någon vill att jag ska göra något jag inte klarar. 

 

Min terapeut förklarade för mig att orden stressad, trött, ånger, panik och deppig avänds varje dag överallt. Om någon missar sin buss kan denne säga "jag missade bussen jag blev så sjukt stressad". Eller om någon fick några timmars mindre sömn kan de uttrycka sig i att de är svin trötta och inte orkar tänka. Någon annan kanske känner ångest över sitt gymnasieval, eller får panik över att mobilen är långsam. Alla dessa ord betyder något helt annat i min värld, och på så sätt uppfattar jag mig själv som onormal. Eftersom dessa ord är så extrema i mitt och i för många andra individers fall. Hon nämnde även att ALLA hon pratat med som har samma sjukdom som jag känner exakt som jag. Det är ingen som klarar av saker så länge kroppen är avstängd, och det tar inte bara ett halvår om man har svår diagnotisering. JAG ÄR FULLT NORMAL. 

 

Så om du känner som jag, så ska du veta att du inte är ensam. Även om man känner sig fett ensam trots att man har hundra människor runt sig, det hjälper inte, man känner sig ensam ändå.