Hej bloggen!

Oj oj vad jag har längtat efter detta ögonblicket. Att äntligen få skriva hej till lilla bloggisen. För er som inte känner mig, jag heter Ella Forssling, 19 år och bor i Sveriges stolhet, Gbg. 

 

Som vissa av er vet, har jag bloggat tidigare. Men, i nian och första året på gymnasiet började jag känna mig lite smått nedstämd. Det började kännas förfärligt tråkigt att skriva om plugg och basket träningar, som verkligen exakt alla mina timmar på dygnet bestod av. Samtidigt som att jag är byggd på så sätt att jag skall bli världsmästare i ALLT jag håller på med, annars är det inte kul. Så jag byggde en fasad på bloggen. Skrev om saker jag inte gjorde, skrev om hur lycklig och glad jag var. Inte för att jag bryr mig ett skvatt om vad ni tycker, utan mest för att dölja för mig själv hur dåligt jag egentligen mådde. Skapade en liten bubbla där den "vanliga Ella" befann sig, den som jag var tidigare, innan stressen fann mig. 

 

Men. Hur jävla kul är det att läsa om en lögn? Not really. Ingen kan ju relatera, för ni är inga robotar. 

Om jag ska vara ärlig är mitt liv fett ointressant just nu, eftersom jag har diagnosen utmattningssyndrom (aka utbränd) går dagarna mest ut på att samla krafter till att en vacker dag vakna upp frisk igen. Däremot, är det som pågår inne i mitt lilla huvud fett intressant. Jag använder ofta mina fingrar mot tangenterna och ett tomt dokument på min dator bara för att skriva av mig. Allt om hur irriterad jag är på killar som fattar noll till hur mina panikångestattacker känns. Och det är just här, här som vissa av er kan relatera. Mitt huvud är en berg och dahlbarna. 

 

Just därför har jag tagit beslutet att börja blogga igen, som min egna lilla zone där jag kan få ut allt (med rätt mycket censur, svär ni vill inte veta allt). Givetvis kommer bloggen inte fokusera på mitt mående, kommer vilja låtsas som det inte finns ibland. Men då kanske jag är en gnutta lycklig, när tankarna får falla på annat. Samtidigt som jag delar med mig av ett av mina stora intressen som kläder och foto. Min vardag helt enkelt. Min resa till att gå från största plugghästen som på gränsen kunde klara sig till studenten, till att kracsha och nu försöka bygga upp mig själv igen. Som i Therese Lindgrens bok "Ibland mår jag inte så bra" där hon förklarar huruvida hon och hennes youtube karriär tog fart när hon mådde som sämst. Min dröm sedan jag var en liten plutt har vart att vara ett välkänt ansikte i bloggvärlden, och varför inte starta en blogg nu? Chansa lite. 

 

MEN, utan stress och press. Vilket är något som inte får finnas i min värld just nu. Verkligen absolut förbjudet. Så om jag inte känner för att blogga så gör jag inte det, men om det känns gött fortsätter jag. Herregud jag skriver inte på nått kontrakt nu direkt.

 

Hihi, men jag är oerhört taggad! Nu jävlar. P.S var inte rädd för att kommentera och fråga saker, jag svarar på nödvändiga saker givetvis. Ibland kan jag vara fett oklar.